Ohlininstitutets styrelseordförande reste i slutet av oktober till USA för att följa den amerikanska presidentkampanjen på nära håll. Läs hans personliga betraktelser över vänsterdemokrater och kristna högerfundamentalister, internetbaserat kampanjarbete och valmöten där hundratusentals människor gärna står och väntar i flera timmar för att få en skymt av en presidentkandidat.

Det börjar se illa ut för republikanerna. Med åtta dagar kvar smälter McCains chanser bort. Det är fortfarande för tidigt att helt räkna ut republikanen som rest sig på nio ett antal gånger, Men i desperation blir kampanjen allt mer negativ, med taffliga angrepp på valmöten, i annonser och genom så kallade robocalls, automatiska uppringda samtal, som ifrågasätter Obamas bakgrund och karaktär.

Ett svenskt eko såg vi i DN i torsdags (23/10) från Hans Bergström, annars författare till en utmärkt (mycket positiv) biografi om McCain. ”Vem är Obama?” var rubriken, och i artikeln hann Bergström genom via tre kontroversiella karaktärer som Obama haft samröre med (Alice Palmer, Jeremiah Wright och William Ayers) koppla ihop honom med Sovjetunionen, kommunism, svart nationalism, befrielseteologi, Baader Meinhof, anti-amerikansk terrorism och bombdåd.

Personkopplingarna är belagda och verkliga, så långt är det korrekt. Vad som är mer försåtligt är alla de frågor som ställs om hur dessa extremister kan tänkas ha präglat Obama, och om det kan vara så att han nu döljer sin sanna karaktär. Vad som saknas i Bergströms artikel, liksom i McCain-kampanjens försök till karaktärsmord, är något som helst belägg för angreppen i vad Barack Obama sagt, skrivit och gjort under sin politiska gärning. Tvärtom så driver Obama en påfallande samförståndsorienterad linje i alla sina budskap. Han tonar fram som den kandidat som slutligen kan hela de djupa sår som rasmotsättningar rivit upp ända sedan slaveriet. ”A transformational candidate” som Colin Powell beskrev honom i samband med sitt beslut att byta sida.

40 år efter Martin Luther Kings historiska tal kan USA nästa vecka välja en svart president som inte använt svart martyrskap eller konflikter mot det vita Amerika för att vinna väljare. Till skillnad från Al Sharpton, Louis Farrakhan och Jesse Jackson spelar inte Barack Obama på motsättningen svarta-vita. Hans politiska uppväxt i den hårda Chicagoskolan, med alla dess extrema inslag, tycks istället ha drivit honom i motsatt riktning.

Många av formuleringarna om oamerikanska värderingar och islamska influenser, från till exempel Sarah Palin och en del av de mer extrema högerrösterna syftar till att misstänkliggöra honom på grund av hans hudfärg. Det är bara att hoppas att det inte lyckas. Innan denna sista, desperata fas tog vid så var det en ovanligt ren och intellektuellt hederlig kampanj om sakfrågor – från bägge sidor.

Det positiva med republikanernas smutskastning är att det fått åtskilliga tungviktare på den konservativa sidan att hoppa över till Barack Obama, bland dem Christopher Buckley, Susan Eisenhower, Francis Fukuyama och nämnda Colin Powell. På en lunch i Colorado Springs berättade James B Hayes, före detta chefredaktör för Fortune Magazine att han numera är samordnare för ”Republicans for Obama” i Colorado. Besvikelsen på McCain blev för stor, känslan av att USA behöver förnyelse blev för stark för honom för att tiga still. Med sju dagar kvar ser det ut att bli förändring.

Gunnar Fröroth

Söndag den 26 oktober 2008, Denver, Colorado

Solen skiner över ett höstvackert Denver och jag står, tillsammans med uppskattningsvis 100 000 andra, i Civic Center Park och väntar på Barack Obama.

Uppslutningen till detta kampanjmöte är, som på andra håll i landet, helt ofattbar. Köerna börjar ringla kilometerlånga från klockan åtta på morgonen och längs hela vägen uppvaktas man av hundratals kampanjarbetare som säljer knappar, kepsar, t-shirts – men som framför allt vill veta om man röstat eller är redo att ställa upp som kampanjarbetare. Vote early är mantrat i en kampanj som just nu lutar kraftigt till Obamas fördel.

Ingen vet vad som kan hända de sista dagarna med en tilltagande negativ kampanj från McCain-lägret eller risken att det – som i spurten 2004 – plötsligt dimper ner en 15 minuters reality show från Usama Bin Laden i någon avlägsen grotta, som skrämmer över väljare till republikanerna.

För mig som arbetat i svenska val- och folkomröstningskampanjer från 1985 och framåt är det ett välkänt faktum att stämningen bland de egna valarbetarna är en avgörande framgångsfaktor. Och ska man döma av numerären och stämningen bland dem vi möter så går Obama mot en jordskredsseger i Colorado. De har över 50 kontor i en delstat med 4,8 miljoner människor, mot knappt 20 för McCain. Och detta i en delstat som traditionellt och historiskt är republikansk. Sedan 1960 har Colorado bara röstat på en demokratisk kandidat, och det var Clinton 1992, när Ross Perot tog väljare från Bush den äldre.

Colorado är inte känt för så mycket i Sverige, annat än möjligen bland ski-bums för utmärkt skidåkning. Kulturellt sattes Denver på kartan när såpoperan Dynasty (http://www.shoulderpads.net/) började sändas 1981 och den elake oljemagnaten Blake Carrington och hans kvinnor intrigerade sig fram i Denvers överklass. Det ironiska är att den började gå ungefär samtidigt som oljeboomen i Colorado långsamt ebbade ut i och med att oljan gick från 34 dollar/fat 1981 till 9 dollar/fat 1986. 15 000 oljearbetare blev arbetslösa, däribland den nuvarande demokratiske borgmästaren i Denver, John Hickelooper.

Det andra kända kulturella spåret som leder till Denver är den grovt satiriska South Park (http://www.southparkstudios.com/clips/189011/) som har sin hemvist i Klippiga Bergen. Delstaten har mellan de båda TV-serierna gjort en övergång från en råvarubaserad ekonomi till en starkt expanderande tjänstesektor, med tyngdpunkt i logistik och handel.

Denver ligger strategiskt placerad mellan öst- och västkusten och är omlastningspunkt för varor som ska till The Mountain states, från Arizona i söder till Wyoming i norr. Den ekonomiska förskjutningen samt inflyttningen av hispanics har gynnat demokraterna, i kombination med en dålig återväxt av dugliga politiker i republikanska partiet. Idag har Denver en demokratisk borgmästare, guvernör samt en senator, med chans till en andra, med populäre Mark Udall efter den 4 november.

Så kommer han till slut in, efter ett par timmars uppvärmning med morgonbön, trohetspläderingen till flaggan och en talarlista som klättrat från borgmästaren och uppåt. Efter en stunds öronbedövande jubel och flaggviftande levererar Barack Obama ett lysande tal, balanserande mellan enkla retoriska poänger och mer sofistikerade resonemang. Och leveransen är i klass med de bästa talare vi sett i amerikansk politik.

Ekonomin tar stort utrymme, med fokus på behovet att leverera ett stödpaket till Main Street efter det som getts Wall Street. Skattesänkningar till den arbetande medelklassen “my taxcuts would include 95 percent of all working families, and 99 % of all plumbers…” Sjukvårdsförsäkring till alla. Tillbakadragande från Irak.

Men han gör också klart att amerikanerna inte kan förvänta sig att reformerna kommer snabbt eller gratis. Ekonomin är i dåligt skick och det kommer att krävas uppoffringar. Angreppen på McCain är politiska, han avstår från enkla karaktärsangrepp av det slag som nu regnar från republikanerna. En av de sista vändningarna sammanfattar kärnan i hans budskap: ”We can live with nine more days of the republican attacks, but we can’t live with four more years of their failed policies”

Det är en briljant skött kampanj, med ett konsekvent budskap som legat fast sedan sommaren och bara stärkts av den finansiella krisen. Opinionsmätningarna ger Obama ett stadigt övertag här i Colorado. Även den mer jordnära mätning som sker löpande på 7-Eleven, där kaffekunderna kan välja mellan Obama-mugg eller McCain-mugg så blir det en jordskredsseger; just nu väljer 64 procent Obamamuggar i Colorado. Följ utvecklingen på: http://www.7-election.com/

Gunnar Fröroth