Ohlininstitutets styrelseordförande reste i slutet av oktober till USA för att följa den amerikanska presidentkampanjen på nära håll. Läs hans personliga betraktelser över vänsterdemokrater och kristna högerfundamentalister, internetbaserat kampanjarbete och valmöten där hundratusentals människor gärna står och väntar i flera timmar för att få en skymt av en presidentkandidat.
Presidentval 2008
I natt väljer USA mycket sannolikt sin första svarta president (förutom Bill Clinton, som i en berömd artikel i New Yorker dubbades till ”The first black president” av Toni Morrison).
Det innebär slutet på en 400 år epok och markerar starten på en ny och mer hoppfull era. Dels innebär det att statsvetarna slutligen kan avskriva den så kallade Bradley-effekten, uppkallad efter den populäre borgmästaren i Los Angeles som på tvärs mot alla opinionsmätningar förlorade guvernörsvalet i Kalifornien 1982 (och 1986). Undersökningar efter valet tydde på att vita demokrater som i opinionsmätningar uppgivit att de skulle rösta på honom avstod på valdagen, just för att han var svart.
En presidentpost för Obama innebär också slutet på ”The Southern Strategy” - den taktik som republikanerna haft sedan 1960-talet för att vinna södern. Södern röstade på demokraterna ända till 1964, då Lyndon B Johnson skrev under Civil Rights Act som garanterade de svarta samma rättigheter över hela USA. ”We’ll never again carry a state south of the Mason-Dixon line” konstaterade LBJ när han godkände lagen.
Richard Nixon blev den förste republikan att dra nytta av skiftet i väljarkåren, och det turbulenta året 1968 kunde partiet, trots den oberoende kandidaten George Wallaces framgångar i södern, ta makten och sedan behålla den fram till 1992, med ett kort avbrott för Jimmy Carter 1976-80.
I klartext syftade strategin till att mer eller mindre explicit använda rasistiska underströmningar för att vinna vita väljare. Ju fler svarta som skulle registrera sig som demokrater för att kunna rösta, desto fler vita väljare skulle republikanerna få. Ett kodord som nyttjas är man vill värna ”states rights”, i klartext sydstaternas rätt att fortsätta särbehandla svarta. Även Reagan spelade detta kort. Han inledde kampanjen 1980 med att uttala sitt stöd för ”states rights” i ett tal i Philadelphia, Mississippi, en ort där tre medborgarrättskämpar mördades under 1964 års Freedom Summer.
Om Obama vinner Virginia och North Carolina markerar det slutpunkten för rasfrågan som avgörande i sydstaterna. Och faktum är att det tycks finnas en sorts omvänd Bradley-effekt i detta val.
Medan vita kan tänka sig att rösta på såväl McCain som Obama, så kan svarta nästan enbart tänka sig att rösta på Obama. Så paradoxen är att med den första svarta kandidaten förfaller hudfärg övertrumfa partisympati bland svarta väljare. Detta är dock troligen en engångseffekt.
I början av primärvalskampanjen var kritiken mot Obama från ledande svarta aktivister att han inte var tillräckligt svart. Med en vit mor och uppfostrad av vita morföräldrar så var han inte ”en av oss” i radikala svarta kretsar. Den kritiken är som bortblåst och istället finns en spännande diskussion bland svarta om hur Obama kommer att påverka svartas självbild. CNN: s svarte programledare D L Hughley hade den kontroversielle och radikale pastorn Al Sharpton som gäst i söndags kväll, och de konstaterade att Obama kommer att förändra hur svarta ser på varandra. Han tvingar dem att tänka i termer av meritokrati och ansvarstagande snarare än offer, att allt är möjligt även för en svart i USA.
“I chose to run for the presidency at this moment in history because I believe deeply that we cannot solve the challenges of our time unless we solve them together - unless we perfect our union by understanding that we may have different stories, but we hold common hopes; that we may not look the same and we may not have come from the same place, but we all want to move in the same direction - towards a better future for of children and our grandchildren.”
Ur Barack Obamas tal “A More Perfect Union”, 18 mars 2008. Läs hans tal om rasfrågan i sin helhet på:
http://www.huffingtonpost.com/2008/03/18/obama-race-speech-read-t_n_92077.html
Eller ett mer lättsamt sätt att analysera frågan; vänd på kandidaternas hudfärg:
http://www.thecoolhunter.net/ads/Obama/McCain—The-Colored-Race/
Gunnar Fröroth
Efter en god middag i vackert belägna Chart House nere vid Potomac River i Old Town Alexandria promenerar jag genom stadsdelen på spaning efter en taxi. Plötsligt kommer jag fram till ett torg där en folksamling bildats runt en storbildskärm. En kylig novemberkväll har hundratals entusiaster i alla åldrar begett sig ut för att tillsammans titta på direktsändningen av Barack Obamas sista stora anförande från Manassas, någon timme söderut i Virginia.
Han är över en timme sen, men det får inte folk att ge upp och gå hem. Det är känslan av sista glimten av en snart två år lång följetong som håller folk kvar. Och i Manassas väntar uppskattningsvis 100 000 människor på att han ska dyka upp. Bilderna på skärmen visar en folkmassa utan slut.
Denna nivå på engagemang från kandidaterna, från medierna och från de miljoner och åter miljoner människor som dykt upp på möten under primärval och valspurt – den har vi aldrig sett i Sverige. Den överväldigande känslan efter knappa två veckor på resa genom små och stora städer i swing states är hur oerhört vital den amerikanska demokratin är.
“…government of the people, by the people, for the people, shall not perish from the earth…”
Gunnar Fröroth
I förra veckan sändes Barack Obamas 30-minuters infomercial i tre parallella kabelkanaler. Det är ett svårt och farligt format. Ingen har prövat det sedan Ross Perot gjorde det till sin grej i kampanjen 1992, och de filmerna var kalkonartade.
Vad kan en kandidat ha att säga i 30 minuter direktsändning till amerikanska folket? När den börjar står den unge senatorn vid ett massivt skrivbord, intill en flagga och med en vacker, höstfärgad park utanför fönstret. Han ser rakt in i kameran och berättar att han vill visa vad han sett under 21 månaders resande i USA. Vad som kommer sedan är 30 minuter lågmäld, sublim produktion som varvar vanliga amerikaner och deras oro och bekymmer med en övertygande Barack Obama som levererar sina analyser och lösningar.
Declinism, absolut, men med ett anslag som ligger nära Reagans berömda reklamfilm från 1984, ”Morning in America”. Gryningen lurar runt hörnet. De sista fem minuterna går filmen snyggt över i de sista fem minuterna av ett väljarmöte i Florida, med Obama i talarstolen inför tusentals entusiastiska åhörare. Snyggt och perfekt regisserat.
De underliggande budskapen från reklamfilmen var tre: jag förstår er, jag är redo och du är inte ensam om att tro på mig.
Cleveland, Ohio, söndag 2 november
Det är en vacker höstdag och solen lyser från en ljust blå himmel över Cleveland, en kämpande miljonstad i det amerikanska rostbältet, på randen till Lake Erie. Det är en tuff stad som balanserar mellan utdöende stål- och gummiindustrier och nymornade biotech- och läkemedelskluster.
Två lämmeltåg går genom staden denna dag: ett ner till Cleveland Browns Stadium där hemmalaget tar emot Baltimore Ravens i NFL, och ett mot Convention Center där Bruce Springsteen och Barack Obama förväntas dra över 20 000 människor. I det ena tåget är det orange och brunt som gäller, i det andra är det blått och vitt.
Obama har vart han än kommit i USA, både under primärvalet och nu under kampanjen, dragit osannolika åhörarskaror. I torsdagens Wall Street Journal skrev professor Fouad Ajami om det problematiska med folkmassor, ”the politics of crowd”. Han förknippar dessa folkmassor främst med outvecklade politiska kulturer där det finns en övertro på en stark man som ska rädda eller frälsa nationen. Och det finns en aura av frälsare runt Obama.
Varför drar Barack Obama så osannolika folksamlingar? Och han drar dessutom tiotusentals med välmående, utbildade medelklassamerikaner. Förklaringarna är många, men man ska inte underskatta det faktum att han är en exceptionell person, one of a kind. Han både elektrifierar och skapar en känsla av trygghet. Alla byggstenarna i hans DNA ligger rätt för att vara en politiker i vår hypermediala tid.
Men han är också den perfekta tomma duken att projicera alla sina förhoppningar på. Inget solkigt track record. Han är utgångspunkten för något nytt, en trovärdig budbärare av ”change”. Med sitt budskap om förändring till något bättre (från något utsatt, hopplöst) spelar han med absolut gehör på amerikanernas fundamentala besvikelse på Bush och oro inför USA:s förfall - och han erbjuder en bättre värld. Inte utan uppoffringar, men med en djupare gemenskap och med löften om en ny storhetstid för USA. Hans tal är en blandning av Kennedy och Clinton. Det faktum att han dessutom är ung och svart förstärker känslan av USA är på väg in i en ny tid.
Men förväntningarna på honom, från amerikanska väljare och från politiker, medier och medborgare runt om i världen är nu fullständigt orealistiska.
Han ärver två krig, en ekonomi i nedgång, ett budgetunderskott som närmar sig en biljon dollar och en lika stöddig som oansvarig och vänstervriden kongress. Den amerikanska kapitalistiska modellen är starkt ifrågasatt och den neokonservativa doktrinen har gett USA nya fiender över hela världen, och galvaniserat antidemokratiska krafter från Venezuela till Iran. Det är ingen söndagspromenad som väntar. Däremot kommer hans mandatperiod från första dagen att präglas av hårt jobb, obehagliga ekonomiska prioriteringar och att unga kvinnor och män kommer hem i kistor från Afghanistan och Irak.
Så är han redo för jobbet?
De ursinniga republikaner som vi träffat kan inte hålla sitt förakt tillbaka för denna ”empty suit” som nu vill ta över USA. De blir inte lika självklart snabba i svaret när man frågar hur Bush kunde misslyckas så kapitalt under sina åtta år med all den erfarenhet som fanns i hans familj och administration.
Det jag sett hittills under kampanjen inger hopp.
Det finns ett temperament, ett lugn och en intelligens som inger förtroende. Och Obamas krets av rådgivare är några av USA: s bästa. Och med tanke på den hype som nu omger Barack Obama kommer han att kunna plocka in vilka han vill. Väldigt, väldigt få personer skulle tacka nej till att ingå i en historisk regering med de förväntningar som nu rests. Jag kan bara komma på en: Hillary Clinton.
Hon kommer att sitta i senaten och hålla en lätt distans, för att i händelse av fiasko finnas till hands 2012.
Gunnar Fröroth
Columbus, Ohio
I fredags fick jag se två imponerande republikaner live: Senator McCain och guvernör Schwarzenegger, inför cirka 8 000 rödklädda republikaner i Columbus.
Några skillnader är slående när jag jämför med Obama i Denver (100 000 åhörare). På mötet i Denver var det väckelsestämning, alla pratade med varandra, alla var glada och förhoppningsfulla. Hundratals kampanjarbetare svärmade runt den två timmar långa kön och frågade ständigt om vi röstat, om vi fyllt i volontärregistret, om vi ville köpa kampanjprylar… I princip allt material var positiva klistermärken, t-shirts och knappar för Obama.
I kön in till McCain-rallyt pratade ingen med oss. Inte en enda gång kom det fram någon kampanjarbetare. Många hade starkt negativa t-shirts och dekaler, från ganska roliga (världskarta med ”Obama Appeasement Tour ’09” Tehran, Bagdad, Damaskus, Pyongyang… eller ”McCain – POW Vietnam – Obama - POW Prisoner of Washington” ) till trista och bittra tryck som ”Obama sucks”.
Väl inne är stämningen hög efter den gängse inledningen med trohetsförklaringen till flaggan, nationalsången och lite patriotisk (usel) underhållning från Hank Williams Jr. Så kommer till slut bussen, The Straight Talk Express, inrullande och jublet lyfter taket. Upp på scenen kommer McCain med familj – och den kaliforniske guvernören Arnold Schwarzenegger. Det är en lätt overklig och ganska rolig upplevelse att se den store actionhjälten live.
Schwarzenegger fyller sin roll som den underhållande middle of the road-republikanen som driver med Obama och hans idéer, ”I know socialism when I see it; that’s what made me leave Europe”.Schwarzenegger knyter också an till sin bodybuilding-tävling Arnold Classic som går i Ohio varje år, ”Next year I would like to invite senator Obama, to do something about those skinny legs”.
McCain lyckas förvisso elda igång publiken, men det är tunt på substans, mest korta angrepp på stump-speach-nivå. Mest jubel blir det när han berättar hur ”I look forward to introduce Governor Palin to Washington”. Han har valt en kampanjstil som degraderar den McCain som många av oss respekterar, den raka och ärliga sanningssägaren, samarbetsingenjören med den oöverträffade erfarenheten och de många reformerna på sin CV.
Min magkänsla av att det är landslide på gång har förstärkts de senaste dygnen. Samtidigt är det ett val som är svårare än någonsin att förutse. Ingen vet hur stor ungas och svartas deltagande blir, eller om Obama-anhängare stannar hemma för att de tror att det är klart. Eller att oron för en dominans i alla tre executive branches får några procent att ändra sig sista dagarna. Andelen osäkra är stor nog att kunna flytta ett tiotal delstater i bägge riktningar.
Men skillnaden i anda och fighting spirit är inte att ta miste på i de två delstater som jag rest runt i, och på de två kampanjmöten jag bevistat.
Gunnar Fröroth
Compete mäter trafiken till kandidaternas sajter från Facebook, Meetup.com, MySpace, and YouTube. Obama leder inte bara stort i antalet unika besökare, utan också i hur mycket tid de ägnar sajten: Obamabesökare stannar i snitt nio minuter mot en minut hos McCain. Jag satte upp mig som supporter på bägge sajter och blir sedan dess mailbombad med vädjanden om att ringa och maila kompisar, få andra att rösta, skänka pengar och att knacka dörr i mitt postnummerområde (som är ett hotell i Columbus, Ohio…).
Men vid en noggrannare surfning förstår jag varför Obamas anhängare stannar nio minuter. Det finns oändlig inspiration att hämta på http://origin.barackobama.com i form av bloggar, bilder, filmer, saker att ladda ner, nätverk att gå med i och mycket annat som inte www.johnmccain.com erbjuder. Och då har jag ändå inte registrerat mig som aktivist med en profil för att kunna umgås, virtuellt eller fysiskt, med andra Obama friends. På måndag skriver jag en längre analys av varför Obamas kampanj varit överlägsen på Internet på Newsmill (http://www.newsmill.se).
I Colorado Springs finns det konservativa Amerikas hjärta. Den vackert belägna orten är inte bara säte för den amerikanska olympiska kommitténs största träningsläger och ett flertal stora militäranläggningar, utan också för Focus on the Family (http://www.focusonthefamily.com/) och andra rörelser som företräder allt det som kan göra USA svårsmält för en liberal. Här finns de extrema abortmotståndarna (livet börjar vid befruktningen, varken våldtäkt eller incest kan rättfärdiga abort), intelligent design-företrädarna och den oroande stora grupp fundamentalister som är övertygade att jorden skapades för 6 000 år sedan på sex dagar, och att det bör vara vad barnen ska lära sig.
I ett lätt osannolikt mötesrum på PBR, Professional Bullriders Association, lyssnar vi på Chuck Green, en långvarig republikansk kolumnist i Denver Post och andra tidningar i Colorado. Han suckar högt när vi nämner Sarah Palin. ”He’d be better off with anyone else” är hans enda kommentar.
På frågan om vem vi ska ha ögonen på inför 2012 eller 2016 så kommer svaret snabbt ”Bobby Jindal”. Den 36-årige, halvindiske guvernören i Louisiana (http://www.bobbyjindal.com) har en livshistoria som inte står Obama efter. Och de val han ställt upp i har han vunnit med förkrossande resultat. Han är konservativ i sociala frågor, pragmatisk i skattefrågor, en hök i säkerhetsfrågor. Räkna med att se hans namn allt mer efter ett McCain-nederlag.
Gunnar Fröroth
Delstater som McCain-kampanjen måste vinna för att ha en chans glider dem ur händerna, och istället för att fokusera på 2004 års Swing States tvingas republikanerna nu ägna sina resurser åt att inte förlora delstater som skulle varit säkra. McCain/Palin tvingas flytta nedåt på den politiska behovstrappan. ”You don’t have to eat, but you need to breathe” som en kampanjanalytiker uttryckte det.
Rykten florerar nu att Sarah Palin redan börjat tänka på 2012 och positionerar sig på egen hand för att komma levande ur ett McCain-nederlag. Och i media spekuleras om att de republikanska partistrategerna nu bett McCain lägga om de sista dagarnas resande för att hjälpa till i senatsval som står och väger, istället för att ödsla krut på Vita Huset, som redan ses som förlorat.
Jag satt ner med ett gäng College Republicans på Unversity of Boulder häromdagen och resonerade om framtiden för republikanerna. Vilka tar över nu? Fundamentalisterna och den kristna högern, eller mer moderata small-government-krafter? Först kom kampanjens standardsvar – att inget var klart före den 4 november, men till sist fick jag ett svar från hjärtat: ”Actually it’s a good time to be a Young Republican. We will will rise from the ashes and build the future Republican Party”
Gunnar Fröroth
I den starkt vänstervridna lilla universitetsorten Boulder (Peoples Republic of Boulder i folkmun) träffar vi Allison Chin, ordföranden för USA:s äldsta och största miljörörelse, Sierra Club (http://www.sierraclub.org, en organisation som påminner om Naturskyddsföreningen i Sverige).
Allison är en lågmäld kvinna av asiatisk börd som ger ett sympatiskt intryck där hon funderar igenom sina svar medan hon fingrar på en flaska med mineralvatten. Sierra Club har 700 000 medlemmar och de har som organisation tagit ställning för Obama. Många av deras uppskattningsvis 20 000 aktivister jobbar nu med att få väljare med starka miljösympatier till valurnorna för att rösta på Obama i stället för på Ralph Nader, 74, som ställer upp för fjärde gången. År 2000 tog Nader en del av de röster som kunde ha tippat valet till Al Gores fördel.
Jag frågar hur de så entydigt kunde ta ställning för Obama, med tanke på att McCain har en tämligen stark CV från senaten i ”conservation issues”, bevarandet av naturområden. Svaret är hans starka stöd för utbyggnad av kärnkraft (som de inte kan se något positivt i, trots att de samtidigt har klimatfrågan som största prioritet) och stödet för att nya områden ska öppnas för oljeborrning. På McCain/Palin-möten brukar hans energibudskap mötas av ett entusiastiskt skanderande av drill baby drill från publiken. Och det är inte i Sierra Clubs smak.
Vatten nästa stora miljöfråga – i USA och globalt
Jag frågar Allison Chin vad som är nästa stora fråga för Sierra Club om nu klimatfrågan går från Inconvenient Truth till Established Truth och tas över av det politiska systemet. Hon ser inget sådant skifte i närtid, klimatfrågan kommer vara central en lång tid, men ”vatten” lyder ett av svaren. Den amerikanska livsstilen, framför allt i västra delarna och i synnerhet i södra Kalifornien frestar hårt på vattenreserverna och skapar konflikter mellan olika intressen om vem måste ransonera efter torra perioder.
Eller som redan Mark Twain uttryckte det: “In the West whiskey is for drinking; water is for fighting.”
Gunnar Fröroth
Smarta producenter av konsumentvaror har fattat att presidentvalen är big business. Och man behöver ju inte ta ställning. Det är bara att erbjuda bägge lägren varsin produkt så blir man vinnare hur det än går. Jag hittade peppermints som tar ställning, i en litet snabbköp på 16:e gatan i Denver.